Psykisk ohälsa

Psykvården är skrämmande. För er som aldrig varit inom psyk så förstår jag att ni associerar till filmer och mentalsjuka som typ gapar och får piller och sitter som ett paket hela dagen. Innan jag var inom psykvården trodde jag att det var konstiga människor som skulle hoppa på mig.

Men saken är den att människorna bakom de stängda dörrarna är människor, precis som du och jag men med ett sårat inre. Det kan vara misshandel, trauman av olika slag, psykiska sjukdomar son t.ex. Borderline och bipolär sjukdom som gör att man är väldigt uppe eller nere. Det kan vara vad som helst och vem som helst kan hamna här. 

Flera människor jag har träffat här har blivit några av mina bästa vänner. 

Här inne är det egentligen mest förvaring där de reglerar mediciner och sedan skickas man till öppenpsykiatriska vården vilken har vääääldiga köer!  Men en dag här inne är egentligen som en "normal" frukost, lunch, middag. Däremellan umgås man, tittar film, äter glass, är ute och går. Kommer i kontakt med likartade människor som förstår en på ett bra sätt. 
Även om personalen inte gör sitt bästa och många är inte lämpade för att jobba med människor som mår dåligt så lär man sig mycket av pacienterna och man får en gemenskap, man är inte ensam i världen.

För mig är det både ris och ros. Ibland har man verkligen inte blivit tagen på allvar och tänkt att man lika gärna kan ge upp.. Det har varit så många gånger och hjälpen har inte funnits.  Men sedan så hittar man en sköterska som faktiskt lyssnar och förstår och försöker hjälpa mig på sätt. Det är synd att det ska vara så långa köer för att kunna få leva ett ångestfritt liv! 

Dags att kämpa! 💪👊

 

Skit

Inte sovit ordentligt på fyra nätter. Det suger. Gör ju inte direkt att jag mår bättre när man är zombie hela dagen..

Ikväll ska jag i alla fall åka hem. Träffa Mattias och kompisar, saknar Karlstad. Saknar min lillebror...

Vikt

Något som är trist med mina mediciner är att min vikt påverkas. Jag har alltid haft bra ämnesomsättning och varit kurvig men slank. Sedan oktober har jag gått upp 7-8 kg och vad jag än gör så står det still. Medicinerna gör mig "fet". Visst det är väl inte hela världen men jag vill känna mig bekväm och snygg och det gör jag inte just nu men samtidigt är jag i behov av mina mediciner... What to do?! 

Min sjukdom

Jag har bipolär sjukdom, troligen typ två. För er som inte vet vad det innebär så är det att jag svänger i humöret. Vissa dagar kommer jag inte upp ur sängen för att jag känner mig så värdelös och ingen mening med livet. Jag vill vid sådana tillfällen straffa mig själv och har dålig impulskontroll vilket  lett till att jag haft två riktiga självmordsförsök. Jag har legat i respirator två gånger för att jag inte kunnat andas själv. Detta säger jag inte för att få medlidande utan vill bara skriva av mig. 

När man är bipolär har man två olika stadier, man är deprimerad eller överenergisk vilket man kan kalla manisk. Jag har inte så farliga maniska faser så jag gör dyra köp eller väldiga saker som får stora konsekvenser. Jag blir rastlös, svårt att sitta still. Städar,grejar, går ut, kommer på tusen saker jag måste fixa. 

De depressiva faserna gör att jag känner mig orkeslös och trött, ledsen, övergiven, rädd för att vara ensam.

Min bipoläritet kan svänga väldigt fort, faserna kan vara från timmar till dagar. Det svänger. Ibland är jag varken manisk eller deprimerad.

Det är svårt att inse att man har en psykisk sjukdom och jag är ju ändå samma människa som innan diagnosen men ändå. Jag vill kämpa och lära mig handskas med min impulskontroll, jag vill inte skada mig själv mer. 

Försökte ge upp

Jag hade bestämt mig. Jag har så ont i själen. Jag orkar inte mer. När de hittade mig var jag medvetslös. Jag är arg att de hittade mig. Jag vill inte leva men inte dö. Jag vill slippa konstant ångest, smärta och oro. Ingen kan förstå hur jag känner. Ingen vill. Jag har ingen lust längre och jag skiter i er åsikt för tillslut tar orken slut. 

Läget

Det går rätt okej med allt just nu. Även om andra inte ser det så känner jag att jag ändå kommit en bit, det är en lång väg kvar men jag är på g. Till exempel så kan/trivs jag med att sova och vara själv i min lägenhet. När jag får ångest skadar jag inte mig själv eller andra och försöker fly. 

Även om jag är en glad tjej utåt, vilket jag oftast också är inuti så kommer ångesten, panikångesten ibland. Men jag är ändå stolt över mig att jag försöker övervinna den, och det ska jag.

Något jag måste träna på är stt SLUTA TA ÅT MIG!!! Blir knäpp på mig själv. T.ex. En jättebra dag på jobbet men så kommer en negativ kommentar och då kan jag få ångest och känna mig värdelös för det i flera timmar. Varför ksn jag inte se det positiva?! Tro mig, jag vill INTE känna så, jag väljer inte. Vissa tycker att "skärp dig nu". Jo men visst jag väljer ju att ha det så här.

Jag vet att det sitter i skallen för att jag fått höra hela min uppväxt hur allt jag gör är fel fel fel. Jag försökte alltid vara alla till lagd. Det var inte mitt fel, jag behöver inte vara alla till lags.... Varför kan inte bara min hjärna fatta det?!? Varför straffar den mig fortfarande? Varför låter jag det påverka mig? Tusen frågor som jag önskar att jag hade svar på. Något jag är stolt över är i alla fall min självinsikt. 
/S

Tillbaka

Då var man inlagd igen, men inte alls i närheten av så illa som innan. Jag mår faktiskt rätt okej :) de misstänker fortfarande bipolär sjukdom trots att jag inte har maniska perioder utan mer ångest och nedstämdhet. Nu har jag börjat ny medicinering och hoppas på att vara den glada spralliga Sara igen. Det enda som suger nu är att jag knappt kan äta, det låser sig på något vis.

Hur länge jag blir här vet jag inte men nu händer det äntligen något. Jag har stöd från både vårdcentral och öppen psyk. Jag måste också våga utmana mig själv.  

Ångest

Hatar ångest, ångesten tar över mitt liv. Jag orkar ingenting, jag bryter ihop för minsta lilla. Det trycker i hela bröstet. Jag kräks. Detta kan väl ändå inte vara livet?!

Tankar

Jag har bestämt mig för att jag måste dela med mig av tankar och känslor och minnen som ger mig ångest. Om jag får det ur mig på något sätt så kanske det känns bättre. Jag har i hela mitt liv varit känslig och trott att det alltid varit fel på mig. Men nu har jag kommit till någon slags punkt där jag inte orkar känna ångest, känna hur världelös jag är och jag orkar inte se mina brister längre. 

Hela min uppväxt har jag fått höra att vad jag än gjort är fel. Säger jag bu så är det bä, säger jag bä så är det bu. Hur jag än gjorde och vred och vände på mig så var det alltid fel. Jag minns att jag nästan la all min tid åt att vara min pappa till lags men hur mycket jag än försökte och vad jag än gjorde så var det fel. Att leva med konstant magont, att försöka ändra på sig själv till en bättre människa, när det inte går. Vad fan gör jag? Varför kunde jag aldrig fatta att det inte var mig det var fel på, ibland kan jag inte se det nu heller men jag försöker. Jag är en känslig människa, som gärna vill vara alla till lags och som kanske har ett glatt och hårt yttre men jag tar åt mig väldigt lätt och en liten negativ kommentar kan bryta ned mig totalt. För det river upp alla gamla känslor om hur värdelös jag är. Det kan räcka med en blick eller med ett ord så är jag där igen. Hur ska jag komma över dessa tankar? Hur ska jag sluta vara så jävla rädd för att känna mig världelös. Jag trodde att livet skulle vara så, att jag på något vis levde efter hans krav. I 14 jävla år levde jag så, och jag höll käften för jag trodde att livet skulle vara så och att det var mig det var fel på. Jag mörkade hur jävla illa du gjorde mig i själen, jag mörkade hur ont det gjorde i mig varje dag. På något vis ville jag att alla skulle tro att du var någon slags hjälte fast du i själva verket inte var det. 

En grej som jag minns så jävla starkt och hur rädd jag var var när jag var runt tio. Mamma blev ledsen över något och gick iväg, Chrille försvann också. Pappa sa till mig och Johan att leta upp honom, för om vi inte hittade honom skulle han hänga sig i garaget. Chrille hade dessutom gått ut utan jacka och det var kallt ute. Johan och jag kunde inte hitta hans jacka så vi tog den tjockaste stickade tröjan vi kunde hotta. Vi la den i en sådan brun pappåse med röd text från Ica. Vi gick ut, letade överallt i runt tre timmar. Vi var livrädda att det hade hänt honom något, att han och mamma aldrig skulle komma tillbaka. Vi var samtidigt rädda för att pappa skulle hänga sig. Vi vågade inte gå hem för att berätta att vi inte hittade honom så vi "gömde oss" på dagiset bredvid huset för att ha sikt om han kom. Efter ett tag kunde vi höra någon långt bort säga "jag fryser" och där var dem. När vi kom in hade han suttit i fyra timmar, när vi letat ihjäl oss efter vår bror, vi var tio och elva år och pappa hade suttit hela tiden framför tvn med rn filt och en skål jordnötter. Hur fan kan en vuxen människa göra så mot sina egna barn??? Kan fortfarande idag höra Ekot i min skalle från den dagen.

M

åh herregud vad jag älskar dig!

Besvikelse

Att vara besviken är otroligt jobbigt, just för att man själv inte kan påverka det. Man kan inte ändra på andra människor beteende, bara på sitt eget. Jag tycker att det är mänskligt att fela, vi alla gör det ibland och det är okej OM man tar på sig att man har gjort fel. Men när man har gjort fel så tycker jag det bör vara en självklarhet att ta på oss detta och be om förlåtelse. När någon gjort mig illa och ignorerar både händelser och mig känner jag mig världelös. Inte repekterad. Jag tycker jag är värd att bli respekterad. Jag är inte perfekt som människa men jag tycker iallafall att jag förtjänar respekt.

a true love story never ends


Separationsångest

Att skiljas är att dö en smula. Det ligger så mycket i det, att säga hejdå till någon jag älskar är något av det värsta jag vet oavsett om det bara är för en liten stund. Det gör så jävla ont i mig, det är något som känns så himla fel. Jag vet inte riktigt varför men jag tror att det bottnar i när mamma och pappa skilt sig och vi skulle åka fram och tillbaka på helgerna. Jag minns att jag grät när vi åkte från pappa på fredagen och att jag grät lika mycket när jag åkte från mamma på söndagen. Det kändes så jävligt, jag ville ju inte lämna någon av dem. Inte vara ensam, inte välja. Jag antar att det kan vara därför avsked alltid har varit jobbigt för mig. Det må låta mesigt men så är det. Jag gillar inte när någon åker ifrån mig eller åka ifrån någon. Jag får försöka bli bättre på det. Frågan är bara hur. Jag gillar inte att vara ensam.

För mig är du helt fantastisk

Jag lyser i din närvaro <3

life

vissa dagar vill man bara snabbspola förbi.

Tankar

Känns som om det enda jag gör är att tänker och tänker. Vad jag tänker på skiljer sig från oviktigt till viktigt. Jag tror att det är viktigt att reflektera över de val man gör i livet och att vara målmedveten. För att man ska nå dit man vill. Det finns så mycket som jag vill åstadkomma men jag känner inte riktigt att det blir som jag vill. Men det man kan göra är ju att försöka och går det inte så är det bara att fortsätta ;) Känner att jag behöver engagera mig inom något för att få lite mer mening i min vardag. Ska bara komma på vad först =) Jäjä, väldigt osammanhängande men så är det, tankspridd som man är. Nu ska jag fortsätta rensa min dator på skit :) TJOHO!

Found myself today


Förändringar

Det senaste året har jag förändrats ganska mycket som människa. Jag tror inte att andra ser det eftersom det är mer en inre resa med mig själv. Jag har kämpat i hela mitt liv med min rädsla över att vara ensam, bli lämnad, övergiven. Egentligen är det nog mer tanken på det som skrämmer mig än när det väl händer. För när jag väl har blivit ensam så har jag klarat det. Men när tankarna börjar vandra iväg så tror man att det värsta ska hända. Jag har lärt mig jävligt mycket om mig själv som person. Jag vet så jävla väl hur jag fungerar och jag är medveten om mina "problem" och brister. Jag säger absolut inte att jag skulle vara bättre än någon annan men jag har tagit tiden att lära känna mig själv mycket det senaste så jag vet hur jag ska handskas med olika situationer. Även om jag känner att jag är jävligt mycket starkare idag så finns fortfarande den där rädslan där och det är nog något som kommer prägla mig hela mitt liv. Känns som att det är svårt att få bort den nu. Jag tror att den blev värre efter i somras då jag blev ofrivilligt och väldigt hastigt dumpad. Jag kan inte minnas att jag varit orolig på detta sätt innan. Men jag vet ju att jag inte har något att oroa mig för. Ändå börjar tankarna vandra. Men jag antar att alla har sina rädslor och min är väl då att bli ensam. Varför skulle det hända? Ja det har jag då inget bra svar på. Det gäller ju att leva i nuet och ta vara på alla som man älskar och att inte ta någon förgivet. Jag har blivit tagen förgiven och säkerligen tagit människor förgivet själv. Men idag skulle jag inte göra det, man ska aldrig säga aldrig men jag försöker uppskatta människor och visa dem det. Ibland känns det nästan som om det finns två röster inom mig, en som är stark och självsäker och målmedveten. Men sen ibland kommer någon annan idiot som vill intala en att allt ska gå åt helvete. Det är synd. Hur gör man egentligen för att bli av med den rösten? Jag mår jävligt bra som person. Jag har ett bra liv, bra vänner, familj, pojkvän. Det finns inget liv som är perfekt men jag kan inte säga att jag har någon anledning över att vara så orolig. Önskar ibland bara att jag kunde slappna av och ta livet för vad det är. Antar att det bara är att fortsätta jobba med sig själv. Fast sen så tänker jag på människor som inte skulle oroa sig eller bry sig om sig själv eller andra? Har de något samvete eller är det bara jag som har förmycket samvete? Det är ju svårt att veta hur andra tänker..

Telling me we're meant to be

Even though that I've just met you
And we've only said hello
I can tell that you are special
Don't ask me how I know
It may sounds strange, but to me it seems
You were always here
Living in my dreams

Tidigare inlägg
RSS 2.0