Försökte ge upp

Jag hade bestämt mig. Jag har så ont i själen. Jag orkar inte mer. När de hittade mig var jag medvetslös. Jag är arg att de hittade mig. Jag vill inte leva men inte dö. Jag vill slippa konstant ångest, smärta och oro. Ingen kan förstå hur jag känner. Ingen vill. Jag har ingen lust längre och jag skiter i er åsikt för tillslut tar orken slut. 

Läget

Det går rätt okej med allt just nu. Även om andra inte ser det så känner jag att jag ändå kommit en bit, det är en lång väg kvar men jag är på g. Till exempel så kan/trivs jag med att sova och vara själv i min lägenhet. När jag får ångest skadar jag inte mig själv eller andra och försöker fly. 

Även om jag är en glad tjej utåt, vilket jag oftast också är inuti så kommer ångesten, panikångesten ibland. Men jag är ändå stolt över mig att jag försöker övervinna den, och det ska jag.

Något jag måste träna på är stt SLUTA TA ÅT MIG!!! Blir knäpp på mig själv. T.ex. En jättebra dag på jobbet men så kommer en negativ kommentar och då kan jag få ångest och känna mig värdelös för det i flera timmar. Varför ksn jag inte se det positiva?! Tro mig, jag vill INTE känna så, jag väljer inte. Vissa tycker att "skärp dig nu". Jo men visst jag väljer ju att ha det så här.

Jag vet att det sitter i skallen för att jag fått höra hela min uppväxt hur allt jag gör är fel fel fel. Jag försökte alltid vara alla till lagd. Det var inte mitt fel, jag behöver inte vara alla till lags.... Varför kan inte bara min hjärna fatta det?!? Varför straffar den mig fortfarande? Varför låter jag det påverka mig? Tusen frågor som jag önskar att jag hade svar på. Något jag är stolt över är i alla fall min självinsikt. 
/S

RSS 2.0