Tillbaka

Då var man inlagd igen, men inte alls i närheten av så illa som innan. Jag mår faktiskt rätt okej :) de misstänker fortfarande bipolär sjukdom trots att jag inte har maniska perioder utan mer ångest och nedstämdhet. Nu har jag börjat ny medicinering och hoppas på att vara den glada spralliga Sara igen. Det enda som suger nu är att jag knappt kan äta, det låser sig på något vis.

Hur länge jag blir här vet jag inte men nu händer det äntligen något. Jag har stöd från både vårdcentral och öppen psyk. Jag måste också våga utmana mig själv.  

Ångest

Hatar ångest, ångesten tar över mitt liv. Jag orkar ingenting, jag bryter ihop för minsta lilla. Det trycker i hela bröstet. Jag kräks. Detta kan väl ändå inte vara livet?!

Tankar

Jag har bestämt mig för att jag måste dela med mig av tankar och känslor och minnen som ger mig ångest. Om jag får det ur mig på något sätt så kanske det känns bättre. Jag har i hela mitt liv varit känslig och trott att det alltid varit fel på mig. Men nu har jag kommit till någon slags punkt där jag inte orkar känna ångest, känna hur världelös jag är och jag orkar inte se mina brister längre. 

Hela min uppväxt har jag fått höra att vad jag än gjort är fel. Säger jag bu så är det bä, säger jag bä så är det bu. Hur jag än gjorde och vred och vände på mig så var det alltid fel. Jag minns att jag nästan la all min tid åt att vara min pappa till lags men hur mycket jag än försökte och vad jag än gjorde så var det fel. Att leva med konstant magont, att försöka ändra på sig själv till en bättre människa, när det inte går. Vad fan gör jag? Varför kunde jag aldrig fatta att det inte var mig det var fel på, ibland kan jag inte se det nu heller men jag försöker. Jag är en känslig människa, som gärna vill vara alla till lags och som kanske har ett glatt och hårt yttre men jag tar åt mig väldigt lätt och en liten negativ kommentar kan bryta ned mig totalt. För det river upp alla gamla känslor om hur värdelös jag är. Det kan räcka med en blick eller med ett ord så är jag där igen. Hur ska jag komma över dessa tankar? Hur ska jag sluta vara så jävla rädd för att känna mig världelös. Jag trodde att livet skulle vara så, att jag på något vis levde efter hans krav. I 14 jävla år levde jag så, och jag höll käften för jag trodde att livet skulle vara så och att det var mig det var fel på. Jag mörkade hur jävla illa du gjorde mig i själen, jag mörkade hur ont det gjorde i mig varje dag. På något vis ville jag att alla skulle tro att du var någon slags hjälte fast du i själva verket inte var det. 

En grej som jag minns så jävla starkt och hur rädd jag var var när jag var runt tio. Mamma blev ledsen över något och gick iväg, Chrille försvann också. Pappa sa till mig och Johan att leta upp honom, för om vi inte hittade honom skulle han hänga sig i garaget. Chrille hade dessutom gått ut utan jacka och det var kallt ute. Johan och jag kunde inte hitta hans jacka så vi tog den tjockaste stickade tröjan vi kunde hotta. Vi la den i en sådan brun pappåse med röd text från Ica. Vi gick ut, letade överallt i runt tre timmar. Vi var livrädda att det hade hänt honom något, att han och mamma aldrig skulle komma tillbaka. Vi var samtidigt rädda för att pappa skulle hänga sig. Vi vågade inte gå hem för att berätta att vi inte hittade honom så vi "gömde oss" på dagiset bredvid huset för att ha sikt om han kom. Efter ett tag kunde vi höra någon långt bort säga "jag fryser" och där var dem. När vi kom in hade han suttit i fyra timmar, när vi letat ihjäl oss efter vår bror, vi var tio och elva år och pappa hade suttit hela tiden framför tvn med rn filt och en skål jordnötter. Hur fan kan en vuxen människa göra så mot sina egna barn??? Kan fortfarande idag höra Ekot i min skalle från den dagen.

RSS 2.0