Skit

Inte sovit ordentligt på fyra nätter. Det suger. Gör ju inte direkt att jag mår bättre när man är zombie hela dagen..

Ikväll ska jag i alla fall åka hem. Träffa Mattias och kompisar, saknar Karlstad. Saknar min lillebror...

Vikt

Något som är trist med mina mediciner är att min vikt påverkas. Jag har alltid haft bra ämnesomsättning och varit kurvig men slank. Sedan oktober har jag gått upp 7-8 kg och vad jag än gör så står det still. Medicinerna gör mig "fet". Visst det är väl inte hela världen men jag vill känna mig bekväm och snygg och det gör jag inte just nu men samtidigt är jag i behov av mina mediciner... What to do?! 

Min älskade lillebror.

Jag har två bröder, Johan och Christan. Johan är född -89 och Chrille -92. Chrille och jag har alltid varit tightare men också de som bråkat mest. Tänk vad jag retade dig och vad vill höll på som små. Även i vuxen ålder kunde du gå mig på nerverna. Men du utvecklades också till en omtänksam, envis, viljestark människa.
 
Du är helt ärligt den mest envisa människa jag någonisn träffat, ville du ha någonting, då blev det så. Du var driven och företagsam och började jobba redan när du var 14. Du var mogen, klok och geniun mot dina vänner och mån om att alla skulle ha det bra.
 
De senaste åren har vi mått dåligt, både du och jag, men mest du. Du har reumatism, IBS, ADHD, cancer samt bipolär sjukdom. Jag kan inte tänka mig in i hur jävligt ditt liv var och det går inte att jämföra med någon annan jag önskar bara att du hade sagt mer än vad du sa. Du ville inte att vi skulle se dig på ett annat sätt så du berättade inte allt, du berättade lite för alla för att lätta på hjärtat.
 
Onsdag den 19 mars tänkte jag ge upp, min ångest tog över och jag tog en överdos och låg medvetlös i min lägenhet, men innan jag hade däckat ringde du, märkte att jag lät dåsig och ringde ambulans. Samtalet efter dig är det helt svart. Jag minns torsdag kväll som tidigast efter det, jag kunde inte gå, jag såg dubbelt. Ända tills fredag var det så. Jag hade legat i respirator i över 30 timmar för jag kunde inte andas själv. Nu tänker ni, vad fan håller hon på med???? Ja jag tänker samma sak, vad håller jag på med. Varför kan jag inte fatta att jag har människor runt mig som älskar mig och som jag kan höra av mig till om det blir jobbigt!!!?? Tack vare min lillebror lever jag idag, jag är evigt tacksam.
 
Måndagen den 24 mars när Christian hittades i sin säng var han död, kall, livlös, ingen idé att försöka återuppliva honom. Jag hade pratat med honom dagen innan och våra sista ord var -Älskar dig, -Älskar dig med. När Chrille dog visste jag ingenting, han var i Vadstena. På eftermiddagen när jag låg inne på sjukhuset kommer Mamma och Hasse in genom dörren och min första tanke var -Va fan?!?! Jag såg på mamma att något var fel, Hasse kramade om mig och så sa han - Han vaknade inte i morse. Hel min kropp föll ihop, hela världen försvann, jag bara skrek. Det var inte sant, det är inte sant. Det går inte. Jag vill inte. NEJ. 
Vi vet fortfarande inte varför han dog än, men det vi vet är att han hade en värdig och bra sista tid i livet, det kunde inte ha skett på ett bättre sätt. Han har frid nu, han har inte ont eller ingen ångest, men han fattas mig så otroligt, varje dag. Han var min stöttepelare, den som peppade mig, den som hjälpte mig. Den som gjort att jag faktiskt har livet kvar idag. Vad hade hänt om jag hade dött? Mamma skulle ha förlorat två barn och behövt planera två begravningar.... Jag vill aldrig att hon ska behöva gå igenom detta igen. Min lillebror är död och jag lekte med döden...
 
Chrille kommer alltid vara med mig, hans humör, höga hjärtliga skratt, hans envishet, hans enorma begåvningar att imitera både personer och dialekter..Jag tänker leva för dig. Jag älskar dig, Kram syster.

Min sjukdom

Jag har bipolär sjukdom, troligen typ två. För er som inte vet vad det innebär så är det att jag svänger i humöret. Vissa dagar kommer jag inte upp ur sängen för att jag känner mig så värdelös och ingen mening med livet. Jag vill vid sådana tillfällen straffa mig själv och har dålig impulskontroll vilket  lett till att jag haft två riktiga självmordsförsök. Jag har legat i respirator två gånger för att jag inte kunnat andas själv. Detta säger jag inte för att få medlidande utan vill bara skriva av mig. 

När man är bipolär har man två olika stadier, man är deprimerad eller överenergisk vilket man kan kalla manisk. Jag har inte så farliga maniska faser så jag gör dyra köp eller väldiga saker som får stora konsekvenser. Jag blir rastlös, svårt att sitta still. Städar,grejar, går ut, kommer på tusen saker jag måste fixa. 

De depressiva faserna gör att jag känner mig orkeslös och trött, ledsen, övergiven, rädd för att vara ensam.

Min bipoläritet kan svänga väldigt fort, faserna kan vara från timmar till dagar. Det svänger. Ibland är jag varken manisk eller deprimerad.

Det är svårt att inse att man har en psykisk sjukdom och jag är ju ändå samma människa som innan diagnosen men ändå. Jag vill kämpa och lära mig handskas med min impulskontroll, jag vill inte skada mig själv mer. 

RSS 2.0