Separationsångest

Att skiljas är att dö en smula. Det ligger så mycket i det, att säga hejdå till någon jag älskar är något av det värsta jag vet oavsett om det bara är för en liten stund. Det gör så jävla ont i mig, det är något som känns så himla fel. Jag vet inte riktigt varför men jag tror att det bottnar i när mamma och pappa skilt sig och vi skulle åka fram och tillbaka på helgerna. Jag minns att jag grät när vi åkte från pappa på fredagen och att jag grät lika mycket när jag åkte från mamma på söndagen. Det kändes så jävligt, jag ville ju inte lämna någon av dem. Inte vara ensam, inte välja. Jag antar att det kan vara därför avsked alltid har varit jobbigt för mig. Det må låta mesigt men så är det. Jag gillar inte när någon åker ifrån mig eller åka ifrån någon. Jag får försöka bli bättre på det. Frågan är bara hur. Jag gillar inte att vara ensam.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0