Förändringar

Det senaste året har jag förändrats ganska mycket som människa. Jag tror inte att andra ser det eftersom det är mer en inre resa med mig själv. Jag har kämpat i hela mitt liv med min rädsla över att vara ensam, bli lämnad, övergiven. Egentligen är det nog mer tanken på det som skrämmer mig än när det väl händer. För när jag väl har blivit ensam så har jag klarat det. Men när tankarna börjar vandra iväg så tror man att det värsta ska hända. Jag har lärt mig jävligt mycket om mig själv som person. Jag vet så jävla väl hur jag fungerar och jag är medveten om mina "problem" och brister. Jag säger absolut inte att jag skulle vara bättre än någon annan men jag har tagit tiden att lära känna mig själv mycket det senaste så jag vet hur jag ska handskas med olika situationer. Även om jag känner att jag är jävligt mycket starkare idag så finns fortfarande den där rädslan där och det är nog något som kommer prägla mig hela mitt liv. Känns som att det är svårt att få bort den nu. Jag tror att den blev värre efter i somras då jag blev ofrivilligt och väldigt hastigt dumpad. Jag kan inte minnas att jag varit orolig på detta sätt innan. Men jag vet ju att jag inte har något att oroa mig för. Ändå börjar tankarna vandra. Men jag antar att alla har sina rädslor och min är väl då att bli ensam. Varför skulle det hända? Ja det har jag då inget bra svar på. Det gäller ju att leva i nuet och ta vara på alla som man älskar och att inte ta någon förgivet. Jag har blivit tagen förgiven och säkerligen tagit människor förgivet själv. Men idag skulle jag inte göra det, man ska aldrig säga aldrig men jag försöker uppskatta människor och visa dem det. Ibland känns det nästan som om det finns två röster inom mig, en som är stark och självsäker och målmedveten. Men sen ibland kommer någon annan idiot som vill intala en att allt ska gå åt helvete. Det är synd. Hur gör man egentligen för att bli av med den rösten? Jag mår jävligt bra som person. Jag har ett bra liv, bra vänner, familj, pojkvän. Det finns inget liv som är perfekt men jag kan inte säga att jag har någon anledning över att vara så orolig. Önskar ibland bara att jag kunde slappna av och ta livet för vad det är. Antar att det bara är att fortsätta jobba med sig själv. Fast sen så tänker jag på människor som inte skulle oroa sig eller bry sig om sig själv eller andra? Har de något samvete eller är det bara jag som har förmycket samvete? Det är ju svårt att veta hur andra tänker..

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0