Förstörd

Du har haft sönder mig. Vill aldrig tro på kärlek igen.

Psykisk ohälsa

Psykvården är skrämmande. För er som aldrig varit inom psyk så förstår jag att ni associerar till filmer och mentalsjuka som typ gapar och får piller och sitter som ett paket hela dagen. Innan jag var inom psykvården trodde jag att det var konstiga människor som skulle hoppa på mig.

Men saken är den att människorna bakom de stängda dörrarna är människor, precis som du och jag men med ett sårat inre. Det kan vara misshandel, trauman av olika slag, psykiska sjukdomar son t.ex. Borderline och bipolär sjukdom som gör att man är väldigt uppe eller nere. Det kan vara vad som helst och vem som helst kan hamna här. 

Flera människor jag har träffat här har blivit några av mina bästa vänner. 

Här inne är det egentligen mest förvaring där de reglerar mediciner och sedan skickas man till öppenpsykiatriska vården vilken har vääääldiga köer!  Men en dag här inne är egentligen som en "normal" frukost, lunch, middag. Däremellan umgås man, tittar film, äter glass, är ute och går. Kommer i kontakt med likartade människor som förstår en på ett bra sätt. 
Även om personalen inte gör sitt bästa och många är inte lämpade för att jobba med människor som mår dåligt så lär man sig mycket av pacienterna och man får en gemenskap, man är inte ensam i världen.

För mig är det både ris och ros. Ibland har man verkligen inte blivit tagen på allvar och tänkt att man lika gärna kan ge upp.. Det har varit så många gånger och hjälpen har inte funnits.  Men sedan så hittar man en sköterska som faktiskt lyssnar och förstår och försöker hjälpa mig på sätt. Det är synd att det ska vara så långa köer för att kunna få leva ett ångestfritt liv! 

Dags att kämpa! 💪👊

 

Skit

Inte sovit ordentligt på fyra nätter. Det suger. Gör ju inte direkt att jag mår bättre när man är zombie hela dagen..

Ikväll ska jag i alla fall åka hem. Träffa Mattias och kompisar, saknar Karlstad. Saknar min lillebror...

Vikt

Något som är trist med mina mediciner är att min vikt påverkas. Jag har alltid haft bra ämnesomsättning och varit kurvig men slank. Sedan oktober har jag gått upp 7-8 kg och vad jag än gör så står det still. Medicinerna gör mig "fet". Visst det är väl inte hela världen men jag vill känna mig bekväm och snygg och det gör jag inte just nu men samtidigt är jag i behov av mina mediciner... What to do?! 

Min älskade lillebror.

Jag har två bröder, Johan och Christan. Johan är född -89 och Chrille -92. Chrille och jag har alltid varit tightare men också de som bråkat mest. Tänk vad jag retade dig och vad vill höll på som små. Även i vuxen ålder kunde du gå mig på nerverna. Men du utvecklades också till en omtänksam, envis, viljestark människa.
 
Du är helt ärligt den mest envisa människa jag någonisn träffat, ville du ha någonting, då blev det så. Du var driven och företagsam och började jobba redan när du var 14. Du var mogen, klok och geniun mot dina vänner och mån om att alla skulle ha det bra.
 
De senaste åren har vi mått dåligt, både du och jag, men mest du. Du har reumatism, IBS, ADHD, cancer samt bipolär sjukdom. Jag kan inte tänka mig in i hur jävligt ditt liv var och det går inte att jämföra med någon annan jag önskar bara att du hade sagt mer än vad du sa. Du ville inte att vi skulle se dig på ett annat sätt så du berättade inte allt, du berättade lite för alla för att lätta på hjärtat.
 
Onsdag den 19 mars tänkte jag ge upp, min ångest tog över och jag tog en överdos och låg medvetlös i min lägenhet, men innan jag hade däckat ringde du, märkte att jag lät dåsig och ringde ambulans. Samtalet efter dig är det helt svart. Jag minns torsdag kväll som tidigast efter det, jag kunde inte gå, jag såg dubbelt. Ända tills fredag var det så. Jag hade legat i respirator i över 30 timmar för jag kunde inte andas själv. Nu tänker ni, vad fan håller hon på med???? Ja jag tänker samma sak, vad håller jag på med. Varför kan jag inte fatta att jag har människor runt mig som älskar mig och som jag kan höra av mig till om det blir jobbigt!!!?? Tack vare min lillebror lever jag idag, jag är evigt tacksam.
 
Måndagen den 24 mars när Christian hittades i sin säng var han död, kall, livlös, ingen idé att försöka återuppliva honom. Jag hade pratat med honom dagen innan och våra sista ord var -Älskar dig, -Älskar dig med. När Chrille dog visste jag ingenting, han var i Vadstena. På eftermiddagen när jag låg inne på sjukhuset kommer Mamma och Hasse in genom dörren och min första tanke var -Va fan?!?! Jag såg på mamma att något var fel, Hasse kramade om mig och så sa han - Han vaknade inte i morse. Hel min kropp föll ihop, hela världen försvann, jag bara skrek. Det var inte sant, det är inte sant. Det går inte. Jag vill inte. NEJ. 
Vi vet fortfarande inte varför han dog än, men det vi vet är att han hade en värdig och bra sista tid i livet, det kunde inte ha skett på ett bättre sätt. Han har frid nu, han har inte ont eller ingen ångest, men han fattas mig så otroligt, varje dag. Han var min stöttepelare, den som peppade mig, den som hjälpte mig. Den som gjort att jag faktiskt har livet kvar idag. Vad hade hänt om jag hade dött? Mamma skulle ha förlorat två barn och behövt planera två begravningar.... Jag vill aldrig att hon ska behöva gå igenom detta igen. Min lillebror är död och jag lekte med döden...
 
Chrille kommer alltid vara med mig, hans humör, höga hjärtliga skratt, hans envishet, hans enorma begåvningar att imitera både personer och dialekter..Jag tänker leva för dig. Jag älskar dig, Kram syster.

Min sjukdom

Jag har bipolär sjukdom, troligen typ två. För er som inte vet vad det innebär så är det att jag svänger i humöret. Vissa dagar kommer jag inte upp ur sängen för att jag känner mig så värdelös och ingen mening med livet. Jag vill vid sådana tillfällen straffa mig själv och har dålig impulskontroll vilket  lett till att jag haft två riktiga självmordsförsök. Jag har legat i respirator två gånger för att jag inte kunnat andas själv. Detta säger jag inte för att få medlidande utan vill bara skriva av mig. 

När man är bipolär har man två olika stadier, man är deprimerad eller överenergisk vilket man kan kalla manisk. Jag har inte så farliga maniska faser så jag gör dyra köp eller väldiga saker som får stora konsekvenser. Jag blir rastlös, svårt att sitta still. Städar,grejar, går ut, kommer på tusen saker jag måste fixa. 

De depressiva faserna gör att jag känner mig orkeslös och trött, ledsen, övergiven, rädd för att vara ensam.

Min bipoläritet kan svänga väldigt fort, faserna kan vara från timmar till dagar. Det svänger. Ibland är jag varken manisk eller deprimerad.

Det är svårt att inse att man har en psykisk sjukdom och jag är ju ändå samma människa som innan diagnosen men ändå. Jag vill kämpa och lära mig handskas med min impulskontroll, jag vill inte skada mig själv mer. 

Försökte ge upp

Jag hade bestämt mig. Jag har så ont i själen. Jag orkar inte mer. När de hittade mig var jag medvetslös. Jag är arg att de hittade mig. Jag vill inte leva men inte dö. Jag vill slippa konstant ångest, smärta och oro. Ingen kan förstå hur jag känner. Ingen vill. Jag har ingen lust längre och jag skiter i er åsikt för tillslut tar orken slut. 

Läget

Det går rätt okej med allt just nu. Även om andra inte ser det så känner jag att jag ändå kommit en bit, det är en lång väg kvar men jag är på g. Till exempel så kan/trivs jag med att sova och vara själv i min lägenhet. När jag får ångest skadar jag inte mig själv eller andra och försöker fly. 

Även om jag är en glad tjej utåt, vilket jag oftast också är inuti så kommer ångesten, panikångesten ibland. Men jag är ändå stolt över mig att jag försöker övervinna den, och det ska jag.

Något jag måste träna på är stt SLUTA TA ÅT MIG!!! Blir knäpp på mig själv. T.ex. En jättebra dag på jobbet men så kommer en negativ kommentar och då kan jag få ångest och känna mig värdelös för det i flera timmar. Varför ksn jag inte se det positiva?! Tro mig, jag vill INTE känna så, jag väljer inte. Vissa tycker att "skärp dig nu". Jo men visst jag väljer ju att ha det så här.

Jag vet att det sitter i skallen för att jag fått höra hela min uppväxt hur allt jag gör är fel fel fel. Jag försökte alltid vara alla till lagd. Det var inte mitt fel, jag behöver inte vara alla till lags.... Varför kan inte bara min hjärna fatta det?!? Varför straffar den mig fortfarande? Varför låter jag det påverka mig? Tusen frågor som jag önskar att jag hade svar på. Något jag är stolt över är i alla fall min självinsikt. 
/S

Tillbaka

Då var man inlagd igen, men inte alls i närheten av så illa som innan. Jag mår faktiskt rätt okej :) de misstänker fortfarande bipolär sjukdom trots att jag inte har maniska perioder utan mer ångest och nedstämdhet. Nu har jag börjat ny medicinering och hoppas på att vara den glada spralliga Sara igen. Det enda som suger nu är att jag knappt kan äta, det låser sig på något vis.

Hur länge jag blir här vet jag inte men nu händer det äntligen något. Jag har stöd från både vårdcentral och öppen psyk. Jag måste också våga utmana mig själv.  

Ångest

Hatar ångest, ångesten tar över mitt liv. Jag orkar ingenting, jag bryter ihop för minsta lilla. Det trycker i hela bröstet. Jag kräks. Detta kan väl ändå inte vara livet?!

Tankar

Jag har bestämt mig för att jag måste dela med mig av tankar och känslor och minnen som ger mig ångest. Om jag får det ur mig på något sätt så kanske det känns bättre. Jag har i hela mitt liv varit känslig och trott att det alltid varit fel på mig. Men nu har jag kommit till någon slags punkt där jag inte orkar känna ångest, känna hur världelös jag är och jag orkar inte se mina brister längre. 

Hela min uppväxt har jag fått höra att vad jag än gjort är fel. Säger jag bu så är det bä, säger jag bä så är det bu. Hur jag än gjorde och vred och vände på mig så var det alltid fel. Jag minns att jag nästan la all min tid åt att vara min pappa till lags men hur mycket jag än försökte och vad jag än gjorde så var det fel. Att leva med konstant magont, att försöka ändra på sig själv till en bättre människa, när det inte går. Vad fan gör jag? Varför kunde jag aldrig fatta att det inte var mig det var fel på, ibland kan jag inte se det nu heller men jag försöker. Jag är en känslig människa, som gärna vill vara alla till lags och som kanske har ett glatt och hårt yttre men jag tar åt mig väldigt lätt och en liten negativ kommentar kan bryta ned mig totalt. För det river upp alla gamla känslor om hur värdelös jag är. Det kan räcka med en blick eller med ett ord så är jag där igen. Hur ska jag komma över dessa tankar? Hur ska jag sluta vara så jävla rädd för att känna mig världelös. Jag trodde att livet skulle vara så, att jag på något vis levde efter hans krav. I 14 jävla år levde jag så, och jag höll käften för jag trodde att livet skulle vara så och att det var mig det var fel på. Jag mörkade hur jävla illa du gjorde mig i själen, jag mörkade hur ont det gjorde i mig varje dag. På något vis ville jag att alla skulle tro att du var någon slags hjälte fast du i själva verket inte var det. 

En grej som jag minns så jävla starkt och hur rädd jag var var när jag var runt tio. Mamma blev ledsen över något och gick iväg, Chrille försvann också. Pappa sa till mig och Johan att leta upp honom, för om vi inte hittade honom skulle han hänga sig i garaget. Chrille hade dessutom gått ut utan jacka och det var kallt ute. Johan och jag kunde inte hitta hans jacka så vi tog den tjockaste stickade tröjan vi kunde hotta. Vi la den i en sådan brun pappåse med röd text från Ica. Vi gick ut, letade överallt i runt tre timmar. Vi var livrädda att det hade hänt honom något, att han och mamma aldrig skulle komma tillbaka. Vi var samtidigt rädda för att pappa skulle hänga sig. Vi vågade inte gå hem för att berätta att vi inte hittade honom så vi "gömde oss" på dagiset bredvid huset för att ha sikt om han kom. Efter ett tag kunde vi höra någon långt bort säga "jag fryser" och där var dem. När vi kom in hade han suttit i fyra timmar, när vi letat ihjäl oss efter vår bror, vi var tio och elva år och pappa hade suttit hela tiden framför tvn med rn filt och en skål jordnötter. Hur fan kan en vuxen människa göra så mot sina egna barn??? Kan fortfarande idag höra Ekot i min skalle från den dagen.

Lista

Vill du vara singel eller ha ett förhållande? -Vill vara i ett förhållande och det är jag med världens bästa :)

Vad gjorde du idag för ett år sedan? - Tror jag precis hade haft VFU och var inne på min skrivvecka.

Vilken vän vet mest om dig? - Det är så jävla svårt att svara på för Alexandra vet jävligt mycket om mig men vi ses ju inte så ofta nu för tiden.

Vad tittar du på först hos killar? - Skorna :p Ögonen :)

Vad är dina planer för sommaren? - Flytta med älsklingen till vår trea, förhoppningsvis jobba och göra massa roliga saker som hör sommaren till :)

Hur ser du på det andra könet? - Konstig fråga tycker jag men jag måste säga att jag tycker det är mycket lättare att umgås med killar än med tjejer eftersom de över lag är mindre komplicerade.


Vad är det mest avtändande ett kille kan göra? - Prata om sitt ex på fel sätt vid fel tillfälle tror jag, eller typ spy på mig vore ju inte så sexigt.

Har du rökt på /tagit droger? - Provat cigg.

Är du en festprisse eller filmtittare? - Lite av varje men när det väl gäller så är jag party ;)

Om festprisse, hur ofta festar du? - Skiljer sig från flera gånger i veckan till några gånger i månaden.

Vem ringde dig senast? - Pappa

Hur många har du haft sex med? - Sluta va så nyfikna nu :D

Har du någon kontakt med din senaste sexpartner? - Ja det är min pojkvän ;)

Tisdag

Allt rullar på som det ska. Men jag är riktigt jävla skoltrött och måste försöka få tillbaks motivationen att orka gå till skolan även när det inte är obligatoriskt. Matte är inte min grej, men nu när mer än halva kursen gjord, jag kan om jag vill! Idag har vi repat med bandet och det var ett tag sedan eftersom killarna har varit på VFU på olika håll. Var väldigt kul och nu har vi ganska mycket eget material (inte mitt :P) som kommer att bli grymt. Dagarna går rätt fort och det är mycket som ska göras. Men jag har det bra och myser mest med min Mattias när han inte har VFU och jag inte är i skolan. På Lördag är det Vårfest med Läsk och det hoppas jag blir redigt kul, wiii!

Vårigt


RSS 2.0